Ingela Romare
Ingela Romare (f. 1937) är en av Sveriges mest erfarna dokumentärfilmare, därtill jungiansk psykoanalytiker med privat praktik och sedan hösten 2010 doktorand i filmisk gestaltning vid Akademin Valand på Göteborgs universitet med ämnet "Ett Annat Språk – Finns det ett kvinnligt berättande?".
Bland Romares sextiotalet dokumentärfilmer som alla kretsar kring politiska, sociala och existentiella frågor kan Om den mänskliga själens värdighet (1996), Ro i utbrändhetens tid (2010) och den uppmärksammade trilogin Tro, Hopp och Kärlek (2004) nämnas. Romare har även genom åren skrivit mycket i olika sammanhang, exempelvis filmtidskrifterna Chaplin och Victor. Möten med Robert Bresson och hans filmkonst, som innehåller både nytt och tidigare utgivet material, är den första bok hon ger ut och ett verk som befäster hennes betydelse för spridningen och förståelsen av Robert Bressons filmer i Sverige.
Ingela Romare föddes i Stockholm och växte upp i Örebro. I ungdomen intresserade hon sig för litteratur, film och teater, och parallellt med studierna vid Lunds universitet engagerade hon sig i Lunds studentteater och Teater 23 i Malmö. Därefter följde några år som skådespelare vid Atelierteatern i Göteborg och Stockholms stadsteater varpå Romare år 1965 som första och då enda kvinna antogs till regilinjen på den då nyinrättade Svenska Filminstitutets filmskola.
Pressen spekulerade i om hon skulle bli den ”kvinnliga Ingmar Bergman”, men trots intresset för det lyriska spelfilmsberättandet valde Romare att gå i en annan riktning och kom att ägna sig åt dokumentärfilm. Hon ingick, tillsammans med bland andra Bo Widerberg, Kalle Boman, Lennart Malmer och Roy Andersson, i filmkollektivet Grupp 13 som våren 1968 gjorde den uppmärksammade dokumentären Den vita sporten (1968) om demonstrationerna i Båstad i samband med Sveriges tennismatch mot dåvarande Rhodesia.
Därefter reste Romare ut i tredje världen tillsammans med Lennart Malmer för att för SVT dokumentera krigets Vietnam och befrielserörelserna i Moçambique och Guinea-Bissau. Respekten för människan kom även till uttryck i Romares långfilmsdebut Mod att leva (1983). Året efter besökte hon Robert Bresson i Paris, något som lade grunden till boken Möten med Robert Bresson och hans filmkonst och även ledde till att Romare översatte Bressons skrift Anteckningar om cinematografin till svenska (1998, rev. nyutgåva 2013). Romares intresse för att skapa möten mellan människor och med dem diskutera existentiella frågor ledde även till ett möte med den legendariske dokumentärfilmaren Leo T Hurwitz, vilket bland annat resulterade i det personliga filmporträttet Om tiden, träden, kärleken och konsten – ett möte med Leo T Hurwitz (1995) samt sammanställandet av dennes samlade verk The Leo Hurwitz Collection (1994).
På 1980-talet, när Romare upplevde att massmedia gick i en alltmer kommersiell riktning, sökte hon sig till psykologin. Mellan 1987 och 1997 utbildade hon sig till jungiansk psykoanalytiker (IAAP) och psykoterapeut vid C.G. Jung-institutet i Zürich. Hennes avhandling där handlade om förhållandet mellan jungiansk psykologi och filmskapande – om den inre och yttre bilden, den inre och yttre verkligheten. Sedan dess har Romare med sin dubbla bakgrund som filmare och jungiansk terapeut hållit många föreläsningar och seminarier där hon med utgångspunkt i närläsningar av både egna och andras filmer utrett psykologiska sammanhang och människans existentiella grundvillkor.
Länkar
» Ingela Romares hemsida
» Ingela Romares blogg
» Ingela Romares forskning
» Akademisk Kvart – ”Finns det ett kvinnligt filmspråk?”
» Ingela Romares filmfestival i Gerlesborg
» Ingela Romare om förlåtelse
» ”Utforskaren Ingela Romare” av Ossian Sandin